fredag 26 februari 2016

När fredagen behöver en omstart

Idag är en bra dag! Fast det var det inte när vi vaknade. Tuomas hade åkt iväg 7:15 och strax därefter vaknade Alex. Mellan 7 och 8 brukar jag alltid ha min egna morgonstund då jag dricker kaffe i sängen och bara njuter för mig själv, men idag blev det inte så. Istället vaknade jag när Alex vaknade ungefär 7:30 och när vi steg upp så kändes det genast som att allt bara var dåligt. Hemmet var otroligt råddigt. En hög med disk, kläder på golvet, en hög med byk, tre skräppåsar som väntade på att föras ut, och så hade dessutom Tuomas tagit sitt täcke till soffan och lämnat det där och åkt till jobbet. Alltså jag vet inte vad som flög i mig, men jag blev så otroligt arg. Jag blev så sur, så sur, så sur att jag måste lämna Alex en stund i vardagsrummet så att jag kunde gå till sängen för att släppa några tårar och svordomar. Jag behövde bara min lilla en minut långa stund för att kämpa igenom det lilla problemet som jag gjort till ett stort kaos i mitt huvud. Tänk att man kan reta upp sig själv på så små saker. Ibland måste man bara få en minut för att lugna ner sig, visst är det normalt?

Det var som om Alex förstod att nu behöver mamma en liten time out. Efter att jag samlat mitt förstånd och skickat ett klag-meddelande åt Tuomas (jag vet, jätte moget), så gick jag tillbaka till Alex för att fortsätta var jag blev. Nå där låg han ju förstås med världens bredaste leende. Han hade bajs upp till nacken!!  

Jag andades in och ut, slöt ögonen och räknade lugnt i huvudet till fem. Jag skulle klara mig igenom det här.

Jag bytte blöjan, tvätta Alex, satt på nya kläder och gick tillbaka med Alex till sängen. Nu var det bestämt, vi skulle starta fredagen om på nytt!

Vi sov en timme och vaknade klockan 9 och steg upp. Allt var bra och jag städade, diskade och tog det lugnt med Alex. Solen börja småningom komma fram och Alex var på så gott humör hela morgonen. När jag klädde på honom och satt honom ner i vagnen så pratade han med mig en stund tills han somnade. Han somnar nästan alltid när man lägger honom ner i vagnen.


Mumin sovpåsen är från Finlayson


Från butiken hämtade vi med oss ingredienser för hamburgaren. Idag var det första gången som jag gjorde hamburgar semlor och det tog över fyra timmar. Men det var värt det, supergoda blev de!


Biffen mellan hamburgaren är en hemlagad malet kött salami biff. Tuomas var mycket glad när han kom hem till det här!

<3

torsdag 25 februari 2016

När Alex skulle ut

Alex beräknade födelsedatum var måndagen 14.12.2015. Jag har ingen aning vad som startade min förlossning, men tisdagen 15.12 blev jag superarg över att min skatteprocent av mammapengen skulle vara så hög vilket ledde till att jag var hela dagen på väldigt surt humör. Tuomas var frustrerad över mitt humör och jag har under dagens lopp gnällt åt min mamma över hur jag bara ruttnar här hemma. Inget var alltså bra. Dessutom var jag sur över att jag fått vänta sedan april på 14.12 och på något sätt hade jag föreställt mig att senast då kommer Alex ut, så man blir väldigt frustrerad när han inte dyker upp när han skall!! 

Under hela graviditeten önskade jag att Alex inte föds 16.12 eftersom det är min systers pojkes födelsedag och jag ville att kusinerna skulle ha egna födelsedagar. Jag hade inga som helst tecken på att han skulle ut förrän onsdagsmorgonen 16.12 klockan 04:30 då jag vaknade till sammandraningar som kändes med ett tryck i nedre delen av magen. De fortsatte att komma med sju minuters mellanrum. Jag väckte Tuomas och sedan laddade jag ner en "värk app" på telefonen som hjälpte mig att hålla koll på tiden mellan sammandragningarna och hur långa de var. (Jag rekommenderar verkligen den här sjukt bra appen!) Klockan 06:00 meddelade jag min mamma om situationen och då först blev jag själv nervös när jag fattade att jag snart skulle bli mamma!!

Vid 8:00 tiden hade mina sammandragningar inte lättat så jag ringde till ÅUCS och de sade att vi skulle komma dit eftersom jag inte känt några rörelser i magen. På ÅUCS fick jag sitta en timme med band runt magen som mätte sammandragningar och Alex hjärtljud. Ungefär klockan 10:00 granskade läkaren mig och jag var bara 1,5 cm öppen. Eftersom mina sammandragningar inte lättade så ville barnmorskan att vi skulle gå ut och promenera för att försöka få igång förlossningen. Vi gick till Subway för att äta morgonmål och efter det gick vi till ett café. När vi sedan skulle gå tillbaka till sjukhuset så blev värkarna väldigt sjuka och jag kunde inte gå många meter innan det igen kom en sammandragning.

När klockan var omkring 12:00 hade jag inte öppnats något mer och jag fick värktabletter mot värken. De hjälpte ingenting utan istället blev jag bara trött. Eftersom ingenting gick framåt på sjukhuset så bestämde vi oss för att åka hem när klockan var 15:00 barnmorskan sagt att det kan bra ta en vecka ännu innan han vill ut och att smärtorna kommer nog bli värre. Det var faktiskt inte trevligt att höra och jag föreställde mig hur jag i en vecka kommer ha så här ont... 

När vi kom hem försökte jag vila och det gick bra tills klockan blev 18:30 och jag började få helt otroligt sjuka sammandragningar. Eftersom de sagt på ÅUCS att vi skall åka tillbaka när jag har så ont att jag inte kan vara hemma längre, så försökte jag faktiskt vara hemma så länge jag kunde. Sammandragningarna kom med ungefär sju minuters mellanrum och det var helt hemskt att kunna se på klockan och fatta att om en minut så börjar den där en minut långa pinan. Varje gång värken började så måste jag klämma i något för att klara mig igenom smärtan. Alltså den där värken var något av det värsta en kvinna kan utsättas för. Till sist gick jag i en varm dusch vilket hjälpte för stunden, men efter det kunde jag inte längre vara hemma.

Klockan 21:30 kom vi till ÅUCS och där fick jag igen vänta länge medan de mätte mina sammandragningar. Jag stod och lutade mot Tuomas på grund av smärtan och jag blev så jätte irriterad av att barnmorskan med jämna mellanrun kom och påminde mig om att jag skulle andas under sammandragningarna. Hon riktigt stod där och visade för mig hur man skall andas så jag kände mig riktigt dum för stunden. Klart jag fattade att man måste andas, men då det känns som om någon gräver med en kniv i nedre magen och nedre ryggen så är det ganska svårt att fokusera på andningen!! Som tur var jag 4 cm öppen och de tog mig till förlossningsavdelningen. 

På förlossningsavdelningen var det lugnt och stilla tills min barnmorska kom in och presentera sig. Det var en man. För stunden tänkte jag att det inte ät någon skillnad om det är en kvinna eller en man som ska hjälpa mig, så länge jag bara får smärtstillande och bebisen ut! Jag fick min epidural vid 23:30 och efter det kände jag bara ett litet tryck i magen vid varje sammandragning. Så skönt. Jag kunde t.o.m. ta en selfie, haha. Vid det här skedet kunde jag le igen tills barnmorskan kom in och undrade vad det här är för en förlossning då jag bara ler hela tiden. Trots att hans kommentar fick mitt huvud att koka av ilska så kunde jag låta bli att säga något dumt åt honom. Om han bara fattat vad jag gått igenom...

Barnmorskan var inte alls vänlig och fortsatte bara slänga en massa konstiga kommentarer. Vi trivdes inte alls med Tuomas, men som tur fick jag lite vilat till ungefär 03:00 då jag fick min andra epidural. Fostervattnet hade gått och jag var bara 6 cm öppen. Epiduralen hjälpte igen och vid 05:30 började värkarna komma tillbaka. 06:00 var jag bara 7 cm öppen och då beslöt vi oss för att promenera en stund med Tuomas. Det var en rolig men smärtsam promenad då mina sammandragningar var hemska och vi kunde inte sluta skratta åt mitt utseende. Jag såg ut som en grottmänniska, haha.

Klockan 07:00 tog vår barnmorskas skift slut (tack och lov) och istället kom en barnmorskestuderande och hennes handledare in i rummet. Jag hade så fruktansvärt sjuka sammandragningar att jag inte skulle ha orkat med en extra person i rummet. Men så tänkte jag istället på att jag ju själv är studerande och jag vet ju att man inte lär sig om man inte får göra något på praktiken, så jag behöll henne i rummet. Klockan 08:30 var jag 8 cm öppen och fick min tredje epidural. Samtidigt fick jag oxytocin som skulle ge mig tätare sammandragningar.

Mellan 08:30 och 09:40 har jag varit helt durrig i huvudet. Jag var så otroligt trött och epiduralen gjorde mig så snurrig i bollen. Mina sammandragningar kom med tre minuters mellanrum och mellan varje sammandragning har jag drömt så underliga saker. När klockan var 09:40 kände jag hur Alex skulle ut, det var ett underligt tryck. Äntligen fick jag börja krysta.

Hela krytsningsskedet tog 43 minuter och jag skulle inte ha klarat det utan Tuomas vid min sida. Alltså han visste hur trött jag var och trots att jag flera gånger sa att jag ger upp så fick han mig att fortsätta. Jag kände allting och det gjorde fruktansvärt ont. Jag hade mina ögon slutna under hela skedet och jag sade flera gånger att jag vill hem för jag tänker inte föda någon bebis. Men mitt i allt föddes en liten pojke klockan 10:23 som vägde 3630g och var 51cm. Det var helt underligt och jag trodde först det igen var en av mina drömmar mellan sammandragningarna. Men efter någon minut så förstod jag att det var verklighet och jag sade direkt åt Tuomas att jag aldrig igen kommer gå igenom det här.

Vårt första familjefoto





Jag har ingen aning varifrån mina krafter kom under det mycket tunga krystningsskedet. Men jag är super stolt över mig själv, både för att jag orkade och för att jag inte svor eller skrek åt barnmorskorna. Amningen funkade också direkt när jag fick Alex i famnen och där låg han nästan två timmar och åt. Härliga lilla bebis!


















 

Personalen på bäddavdelningen var ljuvlig. De gjorde sitt allt för att man skulle må bra där och jag berättade för dem hur viktigt det är för mig att få amningen att fungera. Amningshjälp fick jag minsann och det kändes mycket bra. De hade många goda råd!

När jag idag tänker på min förlossning så kan jag konstatera att jag nog kommer göra om det. Belöningen är underbar och jag skall ha åtminstone tre barn till








Jag är mycket tacksam över allt stöd jag fått under förlossningen. Tuomas var med mig hela tiden och han gjorde allt han kunde. Det var skönt att ha någon att marra åt under förlossningen. Mina syskon och mina föräldrar var också hela tiden där för mig via telefon. Det lättade på min nervositet att få sms:a med dem under hela förlossningen och de var ett väldigt bra stöd. De skickade styrka i mängder åt mig! Dessutom kom min mamma och min syster Susanna med sin flicka Amanda redan första dagen och hälsade på oss. Såååå mycket kärlek!!!

Dagen vi skulle hem

Härliga lilla Alex!
<3


onsdag 24 februari 2016

Mormor & Morfar

Idag har mormor och morfar varit här och underhållit oss. Med sig hade de hunden Oppe som tycker jätte mycket om Alex. Genast när Oppe kom in så skulle han hälsa på Alex vilket jag är mycket nöjd över. Sedan Alex föddes har jag varit noga med att Oppe skall få snusa på honom så att dofterna blir bekanta. Oppe är inte en hund som älskar barn så därför är jag noggrann med att han och Alex skall bli bekanta. Oppe har alltid varit nära till mig och Tuomas, och alltid när vi är hos mina föräldrar skall han vara med oss hela tiden. Vi var lite nervösa över hur han skulle ta emot Alex när han föddes men han fattade genast att Alex hör till mig och Tuomas, så nu har Oppe börja vakta Alex precis som han vaktar mig och Tuomas.
 
 
Det var härligt att se hur Oppe hoppade upp i soffan och lade sig bredvid Alex för att snusa på honom och sedan lägga sig bredvid för att sova. Alex tyckte Oppe var väldigt intressant och stirrade på honom med stora ögon. Goda vänner minsann! Vi får se hur det blir när Alex börjar krypa och kan följa efter honom. Då måste man vara på sin vakt och följa med hur Oppe reagerar. 

Åt mormor och morfar bjöd jag på hemlagad pizza. Jag måste ju bjuda på något riktigt gott så att de skall komma på besök igen, haha. Alex var på bra humör fast han hade lite magknip. Han fick igen mycket uppmärksamhet och njöt av det så att han roade mormor och morfar med sitt breda leende. På bild ville han ju förstås inte ge något leende...



Innan mormor och morfar åkte hem så åkte vi via posten efter Alex personliga födelsetavla som jag beställt från Sverige. Redan under graviditeten såg jag en reklam av en sådan och bestämde mig för att skaffa en sen när jag vet Alex födelsemått. När vi har fått upp den på väggen så skall jag göra ett inlägg om den. 


Imorgon kommer ett långt inlägg om min förlossning. 
<3

tisdag 23 februari 2016

Kort om barnvaktning

Sportlovet har börjat bra och hela veckan kommer vi få besök. Jag tycker det är så himla roligt att vi har så många nära och kära som åker långa vägar för att komma hit till Åbo för att träffa oss. Man känner sig så omtyckt! Det är också roligt för Alex att få träffa andra människor, fast jag har märkt att vi haft besök under dagen så vill han sedan vara hela kvällen i min famn. Jag antar att han behöver min uppmärksamhet på kvällen då han inte fått under dagen det lika mycket som han är van vid.
På måndagen hade vi alltså min syster här med tre av sina barn. Alex var så glad hela dagen och det märks att han gillar barn. Det var ju också ganska mycket ljud i lägenheten vilket ledde till en 30 minuters powernap för honom. Han sover alltid bra när det är ljud runt omkring och vi har vant honom vid det sedan han föddes. Jag tycker det är skönt att man inte behöver gå omkring och viska i lägenheten då han sover. Lika bra sover han ändå då det är tyst här hemma.
 
Det var så roligt med besök då Alex fick så mycket uppmärksamhet och jag kunde bl.a. äta ifred. Man uppskattar verkligen att ibland få äta ifred man nästan varje dag får antingen äta med Alex i famnen eller så ha honom bredvid och se på. Givetvis kunde jag äta ifred då han sover, men oftast har jag annat att göra den tiden. Dessutom så glömmer jag ofta att äta och märker mitt i allt att jag inte har någon ork. 
Men nu till något annat. På sistone har jag stött på många diskussioner på internet kring ämnet barnvaktning. Folk tycks ha väldigt olika åsikter om ämnet och därför tänkte jag nu skriva hur jag tänkt göra med Alex. Jag har alltså inga som helst behov av att få egentid och jag vill spendera min tid med mitt barn, så jag kommer nog inte behöva barnvakt på mycket länge. Jag vill givetvis att Tuomas skall vara ensam med Alex eftersom det är mycket viktigt att de har tid tillsammans utan min närvaro. Men att skaffa barnvakt är inget jag tänker göra under Alex första år, om det inte förstås dyker upp något mycket viktigt och Tuomas inte har möjlighet att vara med honom då jag är borta.
Orsaken till varför jag inte vill att Alex skall barnvaktas som så liten är helt enkelt för att jag vill att han ska få vara med mig och Tuomas så mycket som möjligt, och för att jag vill att han skall känna sig trygg.  Alex är min skatt som jag vill vara med och bygga ett nära förhållande till. Därför börjar jag inte hitta på en massa program åt mig för att någon skall barnvakta honom bara för att den vill det. Varför skulle jag göra det om jag inte trivs med den tanken? Det kommer att komma de dagar som vi behöver barnvakt åt Alex och då är jag givetvis tacksam över att det finns personer som vill hjälpa oss. Det här kan låta i många öron väldigt konstigt, men alla har verkligen olika åsikter om det här ämnet och det här var nu min korta åsikt.
Själv har jag inte mycket barnvaktats som liten. Det var endast mina systrar som vaktade mig korta stunder då det behövdes. Dessutom var jag typ fem år då jag första gången var hos någon annan övernatten.  Så själv har jag vuxit upp utan mycket barnvaktning. Min mamma var även länge vårdledig och hon spenderade mycket tid med oss vilket jag även vill göra med mina barn Själv hoppas jag också kunna vara vårdledig en längre tid så att Alex inte behöver börja på daghem så tidigt. Om jag får allting att fungera som jag vill så kommer han inte börja på daghem före han är tre år. Både jag och Tuomas vill att Alex skall hinna vara på daghem innan han börjar förskolan eftersom han på daghem bl.a. får möjligheten att leka med andra barn. Mer om mina tankar kring detta kommer i ett senare inlägg.
<3